
Ett steg i rätt riktning,
men för mig känns det som flera mil.
Ett steg utanför min trygghetszon,
men för mig är det svårare än att lära sig cykla när man är liten.
Vi försöker och misslyckas, vi gör det ännu en gång, till slut kan man göra det.
Men när kroppen vägrar bära dig och när hjärnan sviker dig, är det omöjligt.
Det enda som stoppar mig är mina förbannade trygghetszoner och tankar,
det verkar inte som om jag inte blir av med dem lika lätt jag tvingat mig själv till att tro.
Idag gick jag, för första gången till skolan i uppsatt hår.
För vissa är det en dans på rosor, för mig är det som att gå på skaftets törnar.
Jag ska, jag måste sluta bry mig.
Nu ligger jag här i min säng som vanligt, nerbäddad, begravd, isolerad, ensam med
mina tankar, mina dumma tankar.